Varje dag så förflyttar enskilda individer, grupper, företag och samhällen sig framåt och utvecklas till något bättre. Vi utvecklas och skapar nya kunskaper. Men ändå är det självklara så svårt för företag att styra.

Vi betraktar kunskap mer som en konstruktion snarare än en produkt, och det är individen själv som konstruerar kunskapen. Det sker i en spänning mellan det som man vill uppnå och det man redan kan. Det kan i vissa fall vara så enkelt att vilja lära sig att självständigt kunna knyta sina skor som barn eller lära sig ett nytt affärssystem i rollen som mellanchef.

Den här spänningen blir en drivkraft för lärandet; den väcker frågor och stimulerar individen att på olika sätt utjämna skillnaden mellan sin nuvarande kunskap och det som hon eller han vill kunna. Att lära kan då ses som att förändra och fördjupa sin förståelse av ett problem eller ett fenomen. Ofta har man redan uppfattningar om det man läser eller fått visat för sig. En utbildning griper på så vis in i en kunskapsprocess som redan är i full gång.

Undervisning är endast en av flera faktorer som påverkar individens utveckling av faktakunskaper, färdigheter, förståelse och förtrogenhet, och processen avslutas inte vid någon form av examination. Människan behöver ständigt lära och den pågår livslångt även om det gamla talesättet ”svårt att lära gamla hundar att sitta” mer relaterar till att beteendemönster är svåra att bryta för att göra något annorlunda. Alla kan lära sig nya saker och man blir aldrig för gammal för det.

Lärandet blir sällan meningsfullt om det inte relateras till ett sammanhang, annars kan kunskapen som individen utvecklar lätt upplevas som lösryckt och fragmenterad. Lärandet formas förstås av det fysiska sammanhanget. Det är lättare att använda sina kunskaper om lärsituationen liknar den som individen senare ska agera i.

Många är vi i utbildningsbranschen som brottas med att flytta klassrummet/utbildningslokalen ut i verkligheten – det är inte alltid så enkelt. Vi kan skapa förutsättningar för att förstärka kopplingen till kunskapen och utförande eller den färdighet som ska tränas genom att träna det praktiskt så nära verkligheten det går. Vi vet någonstans att ju mer realistiskt miljö som vi tränar på så blir det bättre,  den som ska lära sig att köra bil utvecklar exempelvis en annan förståelse för riskfyllda situationer på isigt underlag om hen får övningsköra på en halkbana och inte bara läsa om hur man ska svänga i en hal kurva.

Det behöver vara meningsfullt för att lära sig

Det måste upplevas som meningsfullt att engagera sig och avsätta tid för utbildning och lärande. Det måste upplevas som att det ger något, vara begripligt och hanterbart för mig som person. För individen så kan det till exempel handla om vilka egentliga behov som ska tillfredsställas och hur (med vilka metoder) detta görs på bästa sätt. Det handlar om praktiska saker som tidpunkt och längd för olika utbildningsinsatser. Människor vill se någon nytta med det de gör. Men det är som tur är inte alla gånger samma nytta. Någon tycker att den sociala samvaron på en kurs är det viktigaste, någon annan tycker att faktainnehållet är det viktigaste. Någon tycker att det måste finnas stunder av vild kreativitet och total lekfullhet, någon annan vill ha det lite lugnare och hålla sig till det hyfsat givna. Det viktigaste är att det måste kännas meningsfullt för att lärandet ska komma till stånd. Syftet behöver vara tydligt för att människan ska motiveras att lära sig.

Lärandets miljö

Den kollektiva kunskapsbildningen präglar individernas samarbete och ger då också en mer gemensam handlingsförmåga. Ur en funktionell aspekt kan kunskap beskrivas som ett verktyg för att åstadkomma något – ett redskap med vilket individen kan lösa både praktiska och teoretiska problem. Här är det viktigt att själv kunna se vilken kunskap som ska användas i olika situationer och på vilket sätt. Det kan handla om färdigheter av olika slag: Att iordningsställa ett laboratorium, att sätta en grund för byggandet av bostäder, att författa en skrivelse eller att göra en matematisk beräkning. Det kan också vara fråga om att vara förtrogen med en situation, så att man kan använda sina tidigare erfarenheter och göra välgrundade och riktiga bedömningar när man ställs i nya, likartade situationer.

Vi ser gärna att våra kunders läraktiviteter ska präglas av ett tillåtande klimat där individer får vara, tänka och tycka olika. För att lärandet ska bli effektivt måste varje individ få utrymme att ta egna initiativ, göra egna val, själv påverka lärförloppet, pröva, misslyckas, försöka på nytt, lyckas, dra slutsatser, göra erfarenheter och utveckla kunskap. Detta för att kunskapsbildning är en process.

Den egna viljan och förmågan till utveckling ska uppmuntras. Det är med andra ord viktigt att den enskilde får chansen att ta ansvar för sitt eget lärande. Det är angeläget att lärandet är intentionellt. Det innebär att individen är aktiv i sin kunskapsprocess och har en klar uppfattning om varför han eller hon ska lära sig. Det förutsätter en avsikt, en intention, från individens sida. Hon eller han reflekterar över innehållet, ser sammanhang och innebörd, väljer själv förhållningssätt och relaterar till sina egna erfarenheter.

Mot det går att ställa ett situationellt eller för en i arbetslivet rollbaserat lärande där individen istället fokuserar på de yttre kraven. Det viktiga blir då att lära sig det som någon annan – en chef eller en lärare poängterar eller mäter dig på – det som står i någon policy eller det som förväntas bli en fråga på provet. Därmed finns en risk att den som lär inte förstår meningen med att lära och att innehållet varken upplevs som särskilt relevant eller intressant.

Vilket ramverk utgår vi ifrån för att definiera lärande?

Vi utgår ifrån Knud Illeris som ser lärande som en helhet av tre olika delar; tanke, känsla och socialt samspel, som vi valt att omskriva till relation till det som ska läras. Det passar också vår syn på den lärande organisationen att ta med det relationella perspektivet.

De flesta kan förknippa lärande med att det sker någon form av tanke som byggs upp i en riktning mot något nytt, ett minne eller fundering/reflektion över något som upplevts nyligen. Många har däremot svårt att beskriva hur sin lärprocess gick till. Ber du någon berätta hur de lärde sig att cykla så blir det helt plötsligt svårare. Hur den konstruktionen av kunskap sker ligger i området tanke. I dimensionen känsla lägger vi psykisk energi via känslor, attityder och motivationer. Även här har nog de flesta varit med om en engagerande lärare som både är kunnig och sprider en god känsla i rummet och hur mycket enklare det är att lära sig och minnas då. Vi vet att psykisk energi och motivation för det som lärs skapar hållbar kunskap.

Den relationella delen bygger till mångt och mycket på att vi är en social varelse och som gärna lär oss i samspelet med andra. Att utveckla nya kunskaper – att lära – är att ändra sitt sätt att tänka, och det sker i mötet med andras tankar och tolkningar. Vi gör det genom delaktighet. Det gör att vi också känner oss betydelsefulla.

Dels i den mellanmänskliga delen men också på ett organisatoriskt/samhälleligt plan. Lärande äger rum i många olika sammanhang i vårt samhälle och många gånger är lärandet i sig inte uttalat utan sker informellt och omedvetet förmedlat.

Vill ni träffa oss för att föra en dialog om lärande och utbildning så är det bara att komma över på en kopp kaffe på Alströmergatan 22 vid Fridhemsplan.